Resan inåt

Hästen är världens bästa terapeut. Den uppmanar oss att titta inåt. Att försöka förstå vilka vi egentligen är. Men många vågar inte gå särskilt djupt eftersom insikterna om våra tillkortakommanden blir väldigt tydliga. Att ta dessa insikter på allvar och gå ännu djupare är det inte många som vågar, vill eller orkar. Men belöningen om man gör det är enorm. Acceptansen av våra rädslor gör det möjligt att lära oss hantera dom och skapa oss ett mer fullödigt liv. Och hästen kan hjälpa oss med det. Att förstå och reagera på hästens beteende lär oss vad det är vi utstrålar själva. Om vi är rädda för hästar märks det genast på hästens tveksamma sätt att bemöta oss. En del blir t o m rädda eftersom vi utstrålar rädsla.

Men att våga även om man är rädd är det som gör att vi växer. Vi blir aldrig av med våra rädslor men vi lär oss hantera dem. ”Face your fears” som det så fint heter. Jag upptäckte min cellskräck när jag tjänstgjorde vid Kustjägarna. Att erkänna det när man tillhörde ett elitförband var inte lätt. Men det öppnade fler dörrar hos andra och till slut började vi hjälpa varandra att övervinna rädslorna och lära oss hantera dem. För mig gick det så väl att jag t o m tjänstgjorde på ubåtar under större delen av 1980-talet. Och där är det allt annat än gott om plats.

Men är detta tillvägagångssätt något som alla kan göra? Ja, alla kan möta sina rädslor men jag tror att det är få som gör det. Det är bekvämare att titta åt andra hållet eller skylla på någon annan för att man inte kan göra det. Detta, har jag upptäckt, är väldigt vanligt bland ryttare. Det är antingen tränaren som ger dåliga instruktioner, hästen som inte förstår eller pojkvännen/föräldrarna/kompisarna som fått dom ur balans just den dagen. ”Mitt eget ansvar???? Nä jag har inget med det att göra.” Hört det förut? Nåväl, möjligheten att själv göra något åt det finns alltid där, men då måste man anstränga sig.

Advertisement

Ett system för hästen eller en häst för systemet.

ETT SYSTEM FÖR HÄSTEN ELLER EN HÄST FÖR SYSTEMET?

Under större delen av mitt hästliv har jag hört många berätta om att de har ett system för att rida in och utbilda hästar. Hur bra det är och att det följer utbildningsskalan. Det passar säkert många hästar. Men alla dom som inte passar i systemet? De som är lite egna och har åsikter om det mesta som ryttaren hittar på? Ska dom ”tvingas” in i systemet ”för det är ju så bra”?

Sen jag skaffade min första egna häst e. Palermo – Rockad har typen av häst de flesta rider och tävlar på idag, förändrats mycket både i mentalitet och fysik. De har blivit både känsligare och ädlare och kräver mycket mer eftertanke i allt man gör. Och framförallt kräver dom att man lyssnar mycket mer och anpassar sitt upplägg till varje individ. Kanske är våra hästar knepigare och kräver mer av oss ryttare än hästar i allmänhet, men det har ändå fått mig att inse att jag får en så mycket mer harmonisk häst när jag anpassar mig mer efter hästen och inte tvärtom. Att anpassa systemet efter individen istället för att anpassa individen efter systemet leder tveklöst till en mycket bättre värld för både häst och ryttare. Jag har även provat detta tänk i människornas värld när jag byggt upp utbildningar. Slutresultatet har blivit så mycket bättre.

Lägger man denna del till det som Sofie Viksten Engfors skriver om i sina krönikor så kan vi kanske närma oss en hästvälfärd som är värd namnet.
Sofie! Fortsätt med ditt skrivande. Du gör skillnad och du har mitt helhjärtade stöd!

När naturen får sköta sitt

”Ser inte hennes mage lite konstig ut?” Frågan blev hängandes i luften under tiden vi tittade på Lady. Några av hästarna hade lagt på sig lite i vikt och vi funderade på hur vi skulle ändra foderrutinerna så att de skulle gå ner lite igen. Men Ladys mage såg annorlunda ut jämfört med de andras. Den liksom hängde lite mer neråt, ungefär som om någon hade lagt en vikt inuti i henne. Strax efter att frågan hade ställts, tittade vi på varandra och misstanken slog oss båda samtidigt. Kunde hon vara dräktig?

I alla år har vi låtit unghingstarna gå kvar i flocken och under vintern när de blir 1,5 år kastrerar vi dem. Det har aldrig varit några problem. Några tjuvbetäckningar har vi aldrig varit med om. Förra vintern hände dock något som aldrig hänt förut. En var klapphingst. Det innebar att vi måste operera honom. Vi ringde djursjukhuset för att boka tid men det var lite väntetid. Vi bokade en tid och tänkte inte mer på det.

Till historien hör att vi hade tänkt att Lady skulle säljas under året. Hon är ett mycket vackert sto som har väldigt fina förutsättningar att bli en mycket bra tävlingshäst oavsett vilken disciplin man väljer. En riktig allroundhäst för de lite högre nivåerna. Kanske var det så att hon inte ville flytta. Eller så var det så att hon hade bestämt sig för att hon skulle ta över sin mammas roll som ett av avelsstona i flocken. Vem vet.

Nåväl. Vi bokade tid för dräktighetsundersökning. Det är ju alltid lika spännande när man för första gången ska titta på ultraljudet för att se om det finns något där inne i magen. Plötsligt skrattar veterinären till. ”Hahahaha. Ja, här har vi ett öga.” Våra farhågor hade besannats. Där inne i magen låg det en liten varelse tryggt och gott och väntade på att så småningom få se dagens ljus. ”Min bedömning är att ni nog får börja fölvaka runt jul” sa veterinären. Detta var i mitten av oktober. Det innebar att betäckningen måste ha skett någon gång i februari. I efterhand kan vi konstatera att de passade på under tiden vi väntade på operationstid. Och det var Cruise, unghingsten e Highcruiser som jag nämnde i min förra blogg, som var pappa.

Kameran kopplades in och i juletid började juvren fyllas så smått och fölvakan började. Den 14 januari föddes hon. Då var vi så trötta efter att ha vakat i skift under tre veckors tid så det hade bildats mörka ringar under ögonen. Men där stod hon. En perfekt liten skapelse med allting rätt. En oplanerad händelse hade resulterat i ett perfekt litet föl. Naturen, utan människans påverkan, är kraftfull och vis. Åtminstone har vi börjat tro det nu.

The Real LadyCruise

Om en häst

Det var vintern 2012. För ovanlighetens skull letade vi efter en häst till mig som jag kunde tävla en del. Min fru hittade henne på en annons och vi bestämde oss för att åka och provrida. Vilken provridning! Hon slängde av mig två gånger men sen hade jag lärt mig hennes tricks så resten gick bra. Dock blev jag väldigt tveksam då hela hennes väsen utstrålade en ovilja att ha människor på ryggen. När man umgicks från marken var hon väldigt kontaktsökande och ville vara nära. Så vad göra? Efter mycket funderande och resonerande bestämde jag mig för att chansa. Nånstans fanns en känsla av att oavsett om jag kunde få henne att fungera som ridhäst igen eller inte så skulle jag lära mig massor. Hon kändes som en läromästare på flera olika plan.

För att göra en lång historia kort. Den första tiden grät jag varje dag. Hennes kroppsspråk utstrålade en stark misstro, ilska och sorg. Med tiden mildrades det och vissa dagar var hon magisk att rida. Vi undersökte henne överallt. Röntgade ryggen, kollade ben, tog blodprov men hon var kärnfrisk överallt. Jag började då forska i hennes historia. Den bild som då tog form fick mig att förstå att detta var en häst med människoproblem. Hon hade blivit lämnad för tillridning hos ett ”proffs” som försökt knäcka henne mentalt och istället skapat ett monster. Hennes tilltro till människor var rejält skadat. När jag fick kontakt med uppfödaren berättade hon att när de skulle rida in henne så var hon hur snäll som helst och blev chockad över den historia jag berättade. Vid ett tillfälle när vi löshoppade henne skulle jag mana på henne med långpisken. Jag var inte ens i närheten av henne med den men hon tvärstannade, vände sig mot mig med bakåtstrukna öron och slog med ena frambenet. Min fru, som stod i ett hörn med en unghäst, höll på att få en hjärtinfarkt. Hennes enda tanke var; ” Nu dör han”. Hon var helt övertygad om att hästen skulle gå till attack. Blixtsnabbt släppte jag långpisken, bredde ut armarna med handflatorna vända uppåt och gick sakta mot henne med ett lugnande hummande. Hon lugnade sig men stirrade misstänksamt på mig. När jag kom fram strök jag henne mjukt på båda sidorna av halsen och fortsatte prata lugnande med henne. Nästan genast sänkte hon huvudet och la det på min axel. Så stod vi en lång stund och lugnet spred sig i bådas våra kroppar. En starkare samhörighet har jag aldrig upplevt. Den var magisk. Min tolkning är att hon förväntade sig att jag skulle möta henne med ilska, men istället möttes hon av lugn och kärlek vilket blev en stor överraskning för henne. Och hon gav samma tillbaka.

Efter det blev hon istället avelssto. Det tog ett par år innan vi fick henne dräktig men sen var det inga problem. Hennes första avkomma är e Highcruiser och är snart tre år. Jättetrevligt temperament, nerv och otroligt lättlärd. Tre mycket utvecklingsbara gångarter och hoppar trevligt (har holländskt hoppblod på mödernet kombinerat med Maratons blodslinje). Han är en stor ljus fux med beige man och svans och en stark utstrålning så han syns i mängden. Och vi letar efter ett hem till honom där någon kan ta tillvara hans kvalitéer. Hans mamma kommer att få flera fina avkommor framöver och kommer aldrig att lämna oss utan ska få bli en gammal matriark i vår flock. Hon är den enda av alla våra hästar som inte är vår egen uppfödning men som vi kunde ge ett livslångt hem. Vissa saker i livet är bara ”meant to be”. Här var en.

I själens mitt

Man kan se hela världen i en hästs öga men också in i sin egen själ. Djupet som finns där är oändligt och det finns inget som undgår det. Det är allt och samtidigt inget om du väljer det. Att se in i en hästs öga är som att sitta vid en lägereld med en stjärnbeströdd svart natthimmel över ditt huvud. Känslan av att vara ett med allt i universum och samtidigt så liten att det minsta gruskorn känns som ett milshögt berg, är mäktigt. Uttrycket “ögat är själens spegel” är aldrig så sant som när du skådar in i en hästs öga. Du kan inte gömma dig och skyddsmurarna som du byggt upp under ett helt liv rämnar med ett ljudligt muller. Men vad är det då som skrämmer många när de ser en häst i ögonen? Kanske att de känner sig helt oskyddade, att de inte kan gömma sig för sina inre demoner och att ögat ser deras sanna jag. Skrämmande? Nej. Svindlande? Ja. En känsla av healande som når varje fiber i kroppen och in i varje skrymsle av själens djupaste vrår. Att få utlämna sig helt till detta är stort, ett tillstånd av gränslös existens.

Just detta öga är lite speciellt. Det är till största delen blått. En mycket ovanlig färg på ett hästöga. I gamla tider skulle folk säkert säga att den här hästen hade magiska krafter. Och kanske är det sant. För när jag ser på bilden och tänker mig hela individen är det något speciellt med honom. Ända sedan han föddes med för korta senor i frambenen och gick på kotorna till när vi hade lyckats vända på detta och han kunde gå normalt, har han varit en speciell individ. Känslig, kontaktsökande och närvarande. En vänlig individ som älskar livet och att prata med oss när vi gör något tillsammans.

Att fånga ögonblicket i bilden med världen utanför speglandes i hornhinnan samtidigt som de blå fälten ger en känsla av oändlighet är stort. Som att fånga en stor örn på bild precis innan den sätter ner klorna i backen och vingarna är fullt utvecklade. Magiskt och få förunnat. Bilden förmedlar en så stark känsla av evigheten. Något som alltid har funnits och alltid kommer att finnas där oavsett vad som händer med jorden. Men vad är det i oss som reagerar så kraftigt på detta? Är det bara ett fåtal förunnat eller kan alla se det? Är det rädslan inom oss som får oss att rygga tillbaka, att inte vilja se, att inte vilja känna? Men när du väl har passerat gränsen en gång så kan du aldrig återvända. Livet blir sig aldrig mera likt och känslan av ensamhet sprider sig i kroppen. Dom gånger som man träffar likasinnade behövs det inte så många ord utan blickarna säger “Jag förstår”. Då känner man att man hör ihop med fler som känner och upplever samma sak. Ensamheten, en skön sådan, återkommer när man skiljs åt för stunden men att samhörigheten återvänder så fort man ses igen.

Många inom hästsporten får aldrig uppleva detta. För dom är det en sport där prestation och framgångar är det enda som räknas, där hästen är ett redskap för att få känna sig lyckad, att få glänsa och berätta för hela världen att man är någon. Detta är naturligtvis provocerande att säga eftersom alla vill vara “The great horsewhisperer”. Men faktum kvarstår. Du måste våga släppa taget, våga hoppa ut ur flygplanet utan fallskärm för att kunna nå de inre dimensionerna av dig själv och därmed kunna nå den samhörighet med hästarna som når det verkliga djupet. Att nå Avatarernas värld där kropp och själ smälter ihop till ett väsen. En värld man aldrig vill lämna.

Att se det bästa

Det är fantastiskt när ett föl kommer till världen. Så starkt och ändå så skört. De första minuterna då andningen kommer igång, de första små hummandena från mamman för att hälsa det nya livet välkommet. De efterföljande timmarna då fölet står upp för första gången, diar och när hela systemet kommer igång. Det är då drömmarna börjar om en framtid där man hoppar höga hinder, gör de mest perfekta piafferna och tar sig an de häftigaste terränghindren.

Av alla föl vi fått genom åren så har drömmarna varit desamma. Man ser alla styrkor fölen har och bortser från svagheterna. Fel kanske man kan tänka först men jag har börjat fundera på om inte det är det rätta. Att fortsätta göra det år efter år. Att se styrkorna men vara medveten om svagheterna tror jag skulle ge så många fler hästar ett friskare liv. Varje individ har sina förutsättningar och att utveckla dom på bästa sätt skulle göra livet bättre både för häst och människa. Att pressa hästarna att prestera mer än de kan leder bara till skador och olyckliga hästar. Dagens hästmänniskor har inte tålamod att vänta. Att bygga och stärka sina hästar långsamt för att de ska hålla i många år verkar försvinna mer och mer. Att ta upp dem så snabbt som möjligt verkar vara den här tidens melodi. Om dom inte håller så köper man bara en ny.

Utbildningsstegen som SWB har på sin sida känns farlig. Man kan säkert ha mål som denna föreskriver vid varje ålder men då måste man också vara väldigt försiktig med hur hästarna känns när man rider och tränar varje dag och detta är inte många som klarar idag. Hästarna är så talangfulla så man kör på vilket inte sällan leder till skador som gör att de inte kommer att kunna prestera på den nivå de skulle kunnat om man tagit det lite lugnare. Att en 8-9-åring inte har presterat på någon högre nivå är inget negativt tycker jag. Har de tränats regelbundet i alla discipliner så är chanserna istället högre att de kommer att kunna prestera fullt ut till den potential de har. Och dessutom kunna göra det i många år. Vi har haft hästar som har varit över 20 år och fortfarande tävlat och varit helt skadefria. Friska, starka och pigga. Är det inte det som är att lyckas? Att ta upp talangfulla hästar snabbt i klasserna är sällan bra. Naturligtvis finns det individer som klarar det, men de är få. Och ryttare som klarar att balansera träning, tävling och vila på rätt sätt är ännu färre.

Vi kan hoppas att den nya tiden för med sig ett sundare sätt att se på hästens träning, tävling och liv i övrigt, som många timmars daglig utevistelse i flock med blandade ådrar och kön. Det uppmuntrar till lek och rörelse och stärker individen för att kunna hålla i många år. Det finns exempel på ekipage där ryttaren har haft förstånd att träna hästen rätt och tålmodigt bygga upp den trots fel och brister i exteriör eller mentalitet så att de kan hålla och prestera i många år. T o m vid kissing spines, osteochondros eller mentalt mycket krävande hästar. Är det inte detta vi ska lära ut istället för att göra stegar där hästen förväntas ligga på en viss nivå vid en viss ålder. Att göra en plan för varje individ oavsett ålder borde vara regel snarare än undantag.

Att föra detta resonemang gör mig väl knappast populär då många är ekonomiskt beroende av att det går snabbt. Snabbt att korrigera tillridningshästar, snabbt att ta upp hästar i klasserna så att det blir värda mycket pengar och snabbt att visa på prestation i ung ålder så att tiden från födsel till försäljning går så snabbt som möjligt. I mina ögon en omöjlig kombination sett ur hästvälfärdens ögon.

När döden knackar på

Som djurmänniska ställs vi alltid förr eller senare vid det oundvikliga. Att ta beslutet om att ända vår katts, hunds eller hästs liv. Det kan vara av åldersskäl eller sjukdom men beslutet måste tas om att göra något. Ibland kan vi förlänga livet lite grand med hjälp av mediciner men många gånger kan det vara helt fel av etiska skäl. Vi får aldrig göra det bara för att vi inte klarar av att ta det svåra beslutet. Vi måste alltid se till djurets bästa så gott vi kan. Tänk om vi kunde få göra det även i människornas värld. Hur många människor ligger inte och lider i tysthet bara för att ingen vågar befria dem från deras lidanden. En känslig och inte helt lätt fråga men en skam för samhället som undviker att ta tag i den med krafttag. Vi kan inte undvika det ofrånkomliga; döden.

Jag är inte lättskrämd och genom livet har jag mött många situationer där jag kunde slutat i en kista men varje gång har jag efteråt bara känt mig ännu mer levande och uppskattat livet till fullo. Det som däremot gör mig skräckslagen är att bli liggandes utan att kunna göra något åt mitt eget liv, att vara i händerna på människor som inte vågar ta beslutet att befria mig från ett liv som ingen människa eller djur borde få utstå. Allt jag önskar är att då ha någon som kan hålla mig i handen, ge mig värme och kärlek och låta mig få somna in.

Häromdagen förolyckades en av våra hundar. En liten Jack Russel som var full av liv, energi och kärlek. Chocken och sorgen är bedövande men samtidigt är jag tacksam för att det gick fort och hon behövde inte lida. Men alla de som vi tar ett beslut om att de ska somna in av något skäl? Där tiden från beslut till handling gör att vi hinner reflektera, känna och ångesten växa sig starkare? Där måste vi finnas vid deras sida in i det sista för att de ska känna sig så trygga som möjligt. Många är de veterinärer som vittnar om djurägare som lämnar sina djur till dem och går därifrån eftersom de inte klarar av att vara kvar till dödsögonblicket. Hur djuren förtvivlat har sökt efter sin husse eller matte när dom har känt att något är på väg att hända. Det är då vi måste finnas vid deras sida för att ge värme, kärlek och trygghet. Något annat val finns inte. Det är vår skyldighet oavsett om det är en hamster, katt, hund eller häst. Det finns ingen ursäkt för att inte finnas där när vi som allra mest behövs.

Men är det någon skillnad på människa, häst, hund eller något annat djur? Nej! Vi är olika arter men inför livet och döden står vi alla på samma linje. Vi gläds åt när ett nytt liv föds och vi sörjer när ett liv tar slut. Varje art har sitt sätt att hantera det på. Jag har sett när ett sto förtvivlat försöker få liv i sitt föl som har dött och hur hon sen inser att det inte går och hur inåtvändheten och sorgen sakta kommer över henne. Låt oss alla ta vårt ansvar och alltid finnas där i livets början likaväl som i livets slut oavsett art. Det är vår självklara skyldighet!

När du köper en häst, får du en historia

Efter att ha fött upp hästar i många år blir chocken stor då man för en gångs skull köper en häst. När man ser dom födas och dagligen ser allting som händer i deras liv, hur dom utvecklas, uppfostras av de olika individerna i flocken och hur deras personligheter mejslas fram utifrån arv och miljö, blir ingenting förvånande när man rider in dom och börjar utveckla dem. När någonting händer känns reaktionen från dom naturlig. Det ligger helt i linje med vad man genom åren har sett hur de har utvecklats. Ingenting känns förvånande även om man kan överraskas av en reaktion i stunden men sen ser att “självklart så kan man vänta sig en sådan här reaktion p g a detta och detta”.

Men när man köper en häst vet man oftast väldigt lite om hur deras historia sett ut. Detta hände mig för några år sen. Efter att ha provridit och blivit avslängd två gånger var jag mycket tveksam till att köpa detta sto. Men något hos henne fick mig ändå att köpa henne. Det blev en resa som fortfarande pågår men nu på en mycket lugnare nivå. Den första tiden hemma grät jag, bokstavligen, varje gång jag red henne. Hon var spänd, gjorde sina caprioler men framförallt sände hon ut så mycket sorg och smärta (känslomässig) att jag nästan kvävdes. Varenda häst jag har ridit har förmedlat någon form av känsla men då främst glädje, vaksamhet, osäkerhet eller liknande. Detta var något helt nytt för mig. Vi kollade henne på alla möjliga sätt för att se om hon hade ont på något sätt, men det gick inte att hitta något överhuvudtaget. Jag började då leta efter de som fött upp henne och de som hade ägt henne innan den personen jag köpte henne från. Den historia som då rullades upp förklarade nästan allt. Pusselbitarna började falla på plats. Det finns många historier att berätta om denna underbara individ som hade blivit så ärrad av livet, som jag säkert kommer att återkomma till längre fram.

Det enda jag vill säga med detta är att när du köper en häst så köper du inte bara någon att rida på, du köper också en historia som du är skyldig att ta reda på så mycket som möjligt av för att fullt ut kunna förstå vem du har valt att kalla din bästa vän.

Tänk efter före

Vad får oss att behandla hästarna som om de endast var ett redskap för vår egen utveckling eller självhävdelse? Vad är det i människans natur som gör att vi inte reagerar eller bryr oss om hur hästarna uppfattar oss, hur dom mår eller reagerar på de olika saker vi utsätter dom för?

Ju mer jag läser om beteendeforskningen på hästen desto mer ifrågasätter jag det jag gör själv när jag rider eller när jag tränar andra ryttare. Bara genom det sätt vi utrycker oss i undervisningen som “hjälper, understödja mm” visar att vi utgår enbart från oss själva hur vi uppfattar orden. Men tittar man på olika träningar kan man se att i dessa uttryck som tränarna använder ligger ibland väldigt mycket våld. Många gånger hör jag att hästen “borde förstå” eller “bara gör det här för att jäklas” när det enda den försöker göra är att komma undan något som den upplever obehagligt.

Det man kan konstatera är också att de uppfattar och upplever det vi gör mycket starkare än vi. Deras sinnen är mycket känsligare och vi kommer alltid att vara i underläge när det gäller det. Kanske är det dags att vi flyttar fokus och ser på hur vi tränar hästarna ur en annan vinkel. Att använda andra sätt att få dom att utföra det vi vill. Vi får ju inte glömma att vi använder hästarna, exploaterar dom, för vårt eget höga nöjes skull. Är vi då inte skyldiga att visa dom den största respekt som finns, att låta dom leva som hästar när vi inte rider eller hanterar dom? Det finns bara ett svar på den frågan.

We are blessed, ’cause we have a passion.

Häromdagen pratade jag med min styvmor i telefon. Det är bara några få gånger per år vi hörs av men då blir samtalen desto längre. Många gånger i flera timmar. Det är mycket som ska avhandlas då. Hennes stora intresse i livet är hundar. Hon har haft ett antal hundar och varit mycket engagerad inom bruks (spår, lydnad, skydd mm) och även varit domare och tränare. Som ni förstår blir det mycket tal om hundar och hästar. Plötsligt säger hon:

“Jag avundas dig som har en så stor passion i livet för hästar”.

“Men det har ju du också med dina hundar…?”

“Inte som du. Du har ju låtit hästarna styra över hela ditt liv. Var du bor, hur du bor, vad du jobbar med, vem du lever med, dina prioriteringar i livet, ja allt.”

Och då förstod jag hur det måste se ut för andra människor. Det som jag alltid har uppfattat som självklart måste uppfattas som en näst intill besatthet sett ur andra människors ögon. En del tycker säkert att jag är helt vrickad, andra avundas den mening som livet ger när man har en passion och sen har vi den grupp som har en lika stor passion för hästar som jag.

Men sen tillkommer det en faktor till. Jag har någon att dela den med! Min fru har sin passion i att hjälpa hästarna att må så bra som möjligt genom att se till att de får rätt mat (Primero Total), får regelbundna genomgångar av equiteurapeut (stretching, akupunktur mm) rätt träning/återhämtning mm mm. Min approach ligger mer på det psykologiska. Hästens beteende, människans beteende och interaktionen däremellan. Mixen mellan dessa utmynnar sen i hur vi håller våra hästar, föder upp upp dom och tränar dom. Vi försöker sedan sprida vårt kunnande och våra insikter för att försöka få människor att göra livet bättre för våra bästa vänner. En stor förebild för mig är Per Waaler som ni nu kan se på Scandinavium när han visar upp sitt sätt att träna hästar tillsammans med sin häst Wilma. Gå och lyssna på honom om ni har möjlighet!

Så jag är verkligen lyckligt lottad i livet eftersom jag har en så stark passion. Men det som verkligen sätter kronan på verket är att jag har min fru att dela den med. Det tror jag inte är så många som har. I am blessed, ’cause I have my beloved wife to share it with.