När döden knackar på

Som djurmänniska ställs vi alltid förr eller senare vid det oundvikliga. Att ta beslutet om att ända vår katts, hunds eller hästs liv. Det kan vara av åldersskäl eller sjukdom men beslutet måste tas om att göra något. Ibland kan vi förlänga livet lite grand med hjälp av mediciner men många gånger kan det vara helt fel av etiska skäl. Vi får aldrig göra det bara för att vi inte klarar av att ta det svåra beslutet. Vi måste alltid se till djurets bästa så gott vi kan. Tänk om vi kunde få göra det även i människornas värld. Hur många människor ligger inte och lider i tysthet bara för att ingen vågar befria dem från deras lidanden. En känslig och inte helt lätt fråga men en skam för samhället som undviker att ta tag i den med krafttag. Vi kan inte undvika det ofrånkomliga; döden.

Jag är inte lättskrämd och genom livet har jag mött många situationer där jag kunde slutat i en kista men varje gång har jag efteråt bara känt mig ännu mer levande och uppskattat livet till fullo. Det som däremot gör mig skräckslagen är att bli liggandes utan att kunna göra något åt mitt eget liv, att vara i händerna på människor som inte vågar ta beslutet att befria mig från ett liv som ingen människa eller djur borde få utstå. Allt jag önskar är att då ha någon som kan hålla mig i handen, ge mig värme och kärlek och låta mig få somna in.

Häromdagen förolyckades en av våra hundar. En liten Jack Russel som var full av liv, energi och kärlek. Chocken och sorgen är bedövande men samtidigt är jag tacksam för att det gick fort och hon behövde inte lida. Men alla de som vi tar ett beslut om att de ska somna in av något skäl? Där tiden från beslut till handling gör att vi hinner reflektera, känna och ångesten växa sig starkare? Där måste vi finnas vid deras sida in i det sista för att de ska känna sig så trygga som möjligt. Många är de veterinärer som vittnar om djurägare som lämnar sina djur till dem och går därifrån eftersom de inte klarar av att vara kvar till dödsögonblicket. Hur djuren förtvivlat har sökt efter sin husse eller matte när dom har känt att något är på väg att hända. Det är då vi måste finnas vid deras sida för att ge värme, kärlek och trygghet. Något annat val finns inte. Det är vår skyldighet oavsett om det är en hamster, katt, hund eller häst. Det finns ingen ursäkt för att inte finnas där när vi som allra mest behövs.

Men är det någon skillnad på människa, häst, hund eller något annat djur? Nej! Vi är olika arter men inför livet och döden står vi alla på samma linje. Vi gläds åt när ett nytt liv föds och vi sörjer när ett liv tar slut. Varje art har sitt sätt att hantera det på. Jag har sett när ett sto förtvivlat försöker få liv i sitt föl som har dött och hur hon sen inser att det inte går och hur inåtvändheten och sorgen sakta kommer över henne. Låt oss alla ta vårt ansvar och alltid finnas där i livets början likaväl som i livets slut oavsett art. Det är vår självklara skyldighet!

När du köper en häst, får du en historia

Efter att ha fött upp hästar i många år blir chocken stor då man för en gångs skull köper en häst. När man ser dom födas och dagligen ser allting som händer i deras liv, hur dom utvecklas, uppfostras av de olika individerna i flocken och hur deras personligheter mejslas fram utifrån arv och miljö, blir ingenting förvånande när man rider in dom och börjar utveckla dem. När någonting händer känns reaktionen från dom naturlig. Det ligger helt i linje med vad man genom åren har sett hur de har utvecklats. Ingenting känns förvånande även om man kan överraskas av en reaktion i stunden men sen ser att “självklart så kan man vänta sig en sådan här reaktion p g a detta och detta”.

Men när man köper en häst vet man oftast väldigt lite om hur deras historia sett ut. Detta hände mig för några år sen. Efter att ha provridit och blivit avslängd två gånger var jag mycket tveksam till att köpa detta sto. Men något hos henne fick mig ändå att köpa henne. Det blev en resa som fortfarande pågår men nu på en mycket lugnare nivå. Den första tiden hemma grät jag, bokstavligen, varje gång jag red henne. Hon var spänd, gjorde sina caprioler men framförallt sände hon ut så mycket sorg och smärta (känslomässig) att jag nästan kvävdes. Varenda häst jag har ridit har förmedlat någon form av känsla men då främst glädje, vaksamhet, osäkerhet eller liknande. Detta var något helt nytt för mig. Vi kollade henne på alla möjliga sätt för att se om hon hade ont på något sätt, men det gick inte att hitta något överhuvudtaget. Jag började då leta efter de som fött upp henne och de som hade ägt henne innan den personen jag köpte henne från. Den historia som då rullades upp förklarade nästan allt. Pusselbitarna började falla på plats. Det finns många historier att berätta om denna underbara individ som hade blivit så ärrad av livet, som jag säkert kommer att återkomma till längre fram.

Det enda jag vill säga med detta är att när du köper en häst så köper du inte bara någon att rida på, du köper också en historia som du är skyldig att ta reda på så mycket som möjligt av för att fullt ut kunna förstå vem du har valt att kalla din bästa vän.

Tänk efter före

Vad får oss att behandla hästarna som om de endast var ett redskap för vår egen utveckling eller självhävdelse? Vad är det i människans natur som gör att vi inte reagerar eller bryr oss om hur hästarna uppfattar oss, hur dom mår eller reagerar på de olika saker vi utsätter dom för?

Ju mer jag läser om beteendeforskningen på hästen desto mer ifrågasätter jag det jag gör själv när jag rider eller när jag tränar andra ryttare. Bara genom det sätt vi utrycker oss i undervisningen som “hjälper, understödja mm” visar att vi utgår enbart från oss själva hur vi uppfattar orden. Men tittar man på olika träningar kan man se att i dessa uttryck som tränarna använder ligger ibland väldigt mycket våld. Många gånger hör jag att hästen “borde förstå” eller “bara gör det här för att jäklas” när det enda den försöker göra är att komma undan något som den upplever obehagligt.

Det man kan konstatera är också att de uppfattar och upplever det vi gör mycket starkare än vi. Deras sinnen är mycket känsligare och vi kommer alltid att vara i underläge när det gäller det. Kanske är det dags att vi flyttar fokus och ser på hur vi tränar hästarna ur en annan vinkel. Att använda andra sätt att få dom att utföra det vi vill. Vi får ju inte glömma att vi använder hästarna, exploaterar dom, för vårt eget höga nöjes skull. Är vi då inte skyldiga att visa dom den största respekt som finns, att låta dom leva som hästar när vi inte rider eller hanterar dom? Det finns bara ett svar på den frågan.

We are blessed, ’cause we have a passion.

Häromdagen pratade jag med min styvmor i telefon. Det är bara några få gånger per år vi hörs av men då blir samtalen desto längre. Många gånger i flera timmar. Det är mycket som ska avhandlas då. Hennes stora intresse i livet är hundar. Hon har haft ett antal hundar och varit mycket engagerad inom bruks (spår, lydnad, skydd mm) och även varit domare och tränare. Som ni förstår blir det mycket tal om hundar och hästar. Plötsligt säger hon:

“Jag avundas dig som har en så stor passion i livet för hästar”.

“Men det har ju du också med dina hundar…?”

“Inte som du. Du har ju låtit hästarna styra över hela ditt liv. Var du bor, hur du bor, vad du jobbar med, vem du lever med, dina prioriteringar i livet, ja allt.”

Och då förstod jag hur det måste se ut för andra människor. Det som jag alltid har uppfattat som självklart måste uppfattas som en näst intill besatthet sett ur andra människors ögon. En del tycker säkert att jag är helt vrickad, andra avundas den mening som livet ger när man har en passion och sen har vi den grupp som har en lika stor passion för hästar som jag.

Men sen tillkommer det en faktor till. Jag har någon att dela den med! Min fru har sin passion i att hjälpa hästarna att må så bra som möjligt genom att se till att de får rätt mat (Primero Total), får regelbundna genomgångar av equiteurapeut (stretching, akupunktur mm) rätt träning/återhämtning mm mm. Min approach ligger mer på det psykologiska. Hästens beteende, människans beteende och interaktionen däremellan. Mixen mellan dessa utmynnar sen i hur vi håller våra hästar, föder upp upp dom och tränar dom. Vi försöker sedan sprida vårt kunnande och våra insikter för att försöka få människor att göra livet bättre för våra bästa vänner. En stor förebild för mig är Per Waaler som ni nu kan se på Scandinavium när han visar upp sitt sätt att träna hästar tillsammans med sin häst Wilma. Gå och lyssna på honom om ni har möjlighet!

Så jag är verkligen lyckligt lottad i livet eftersom jag har en så stark passion. Men det som verkligen sätter kronan på verket är att jag har min fru att dela den med. Det tror jag inte är så många som har. I am blessed, ’cause I have my beloved wife to share it with.

Hästen – vår tids cykel

Ibland undrar man hur dom står ut. Hästarna alltså. Allt oftare möter man hästar som kommer in i ridhuset med tjusiga benlindor, täcken upp över öronen och träns som kan mäta sig med glittret från Tiffanys diamantutställning i New York. Jämte kommer ryttaren med så mycket blingbling att man får ta på sig solglasögonen. Och detta går väl an även om det kanske är lite “to much”. Men sen sätter sig ryttaren upp och börjar rida som om det inte är en levande varelse utan en cykel. Ingen försiktig uppvärmning och mjukgörande rörelser utan korta upp tygeln och sparka igång i trav direkt. Därefter följer ett monotont malande i olika gångarter med överdriven eftergift i nacken och utan skrittpauser på lång tygel. Efter 30 minuter sitter ryttaren av utan att först ha travat/skrittat av hästen. Hur står hästarna ut???

Detta blir allt vanligare och jag förtvivlas över det varje gång jag stöter på det. Nu har flera börjat varna för att den allmänna hästkunskapen och kunskapen om att träna hästarna rätt är alldeles för dålig och t o m börjar försvinna. Nu har ett brev från Agria skickats ut till alla tränare och ridskolelärare i landet och där de vädjar om att vi måste börja prioritera detta i vår undervisning och träning. Jag kan bara hoppas på att alla hörsammar detta.

För att försöka dra ett litet strå till stacken har nyligen The Real Team bildats. En liten grupp ryttare som tillsammans siktar högt inom framförallt fälttävlan men även inom dressyr och hoppning. Vi har en dressyr-, en hopp- och en fälttävlanstränare knutna till gruppen som ska samverka för att på bästa möjliga sätt bistå ekipagen att utvecklas rätt. Vi låter hästarna avgöra var de trivs bäst och har de bästa förutsättningarna för att kunna utvecklas till sin fulla potential. Vi låter gammal hästkunskap tillsammans med modern forskning och en stor lyhördhet för varje individ vara vägledande för att nå detta. Så småningom kommer detta forma The Real Academy där hästkunskap, ridning och den allmänna kunskapen och förståelsen för hästen både fysiskt och psykiskt kommer att vara vägledande för att kunna utbilda de som verkligen vill komma hästen nära i både träning, tävling och på skogsturerna. Allt för att försöka bidra till en bättre tillvaro för hästarna så att vi kan stoppa den negativa trend vi är inne i nu.

Det gamla har blivit nytt

Att känna vinden i ansiktet, hästens kraftfulla rörelser under mig och marken som försvinner i allt högre hastighet är för mig frihet, samhörighet och en känsla av att vara ett som definierar meningen med livet. Något som för mig alltid har varit det naturliga och vardagliga har nu blivit trendigt. När Peder Fredricsson och Agria nu går ut med “Naturbanan” kan jag inte annat än att tappa hakan av förvåning. Missförstå mig rätt men något som i alla tider varit det naturliga har nu blivit något som måste läras ut. Om vi har hamnat så snett i vår samvaro med hästen att vi måste återuppliva det som är det mest naturliga som finns, så är det ju faktiskt jättebra att Peder använder sitt kändisskap till att försöka få den yngre generationen att återgå till det som för vissa av oss är självklart. 

Ulla Håkansson har så länge jag kan minnas förespråkat ridningen ute i naturen till att få hästen att bära sig naturligt och få en framåtbjudning som är ärlig. Tyvärr har ju utvecklingen inom samhället i stort och ridsporten i synnerhet präglats av rädsla och en tendens att lägga alla tillkortakommanden utanför sig själv. Det är alltid någon annans eller något annats fel att det har gått snett. Kan den nya generationens hästägare/ryttare ta till sig Ullas livslånga erfarenheter och Peders slag för en mer naturlig ridning och samvaro med hästen så kanske det finns en chans att rädda den enorma kunskap om hästen som finns hos oss gamlingar. Kanske det vore på sin plats att införa C G Wrangels “Handbok för hästvänner” på hästutbildningarna runtom i landet. Där finns det enormt mycket kunskap som inte får gå förlorad.

Under det senaste året har jag läst idrottspsykologi på Bosön där jag fått flera uppvaknanden som i vissa fall har varit smärtsamma men också otroligt befriande. Jag har sen länge insett hur mycket vi påverkar hästen bara genom hur vi mår och ändå har den största insikten varit hur enormt mycket vi påverkar hästarna bara genom att finnas i deras närhet, och då menar jag inte skötsel och utfodring mm utan genom vårt sätt att vara, de signaler vi ger och på det sätt som vi möter hästen. Det går mycket längre än jag kunnat tro. Jag skulle vilja påstå att de allra flesta av oss förstår inte hur lite som krävs för att vi ska påverka hästen. Jag ser ofta ryttare som möter sina hästar med bristande tålamod, irritation och ibland ilska där det enda hästen gör är att spegla ryttarens inre. Här skulle jag kunna fortsätta tills det blivit en hel bok……. Men om nu Peders “nygamla” koncept kan vara en pusselbit till att få en hel generation att börja förändra sitt sätt att rida och hantera hästen så är jag den första att ställa mig bakom detta. För att själv bidra i det lilla, ska jag “återuppta” min tränargärning och då även lägga in små föreläsningar som, förhoppningsvis, ska bidra till en större förståelse om hur vi ska möta och hantera hästen. Och jag ska försöka att inte ta med mig för mycket av den pedagogik som används inom elitförbanden i det militära. Det har jag märkt kan bli lite “to much” för de flesta ;-). 

En stilla betraktelse

Har ni också hört det? Kyrkklockorna. De som ringer varje lördag kl 18. Det är magiskt. Jag får alltid en stark känsla av tidlöshet när man hör denna tradition som har funnits ända sedan medeltiden här i Sverige. Kanske t o m så långt tillbaka som 800-talet när Ansgar kom till Norden. Ofta står jag på stallbacken när dom ringer och jag stannar alltid upp och lyssnar. Det är som om tiden står still och jag fylls av en stark känsla av tillhörighet till något stort. En del av traditionen är ju att kl 18 upphörde allt arbete och helgen/vilodagen inleddes. Resten av tiden innan vi tar in hästarna går jag och funderar på livet, hästarna och mina nära och kära. När hästarna har kommit in kan jag stanna kvar i stallet och lyssna till hur de äter och jag fylls då av hur lycklig jag kan vara att få befinna mig precis där jag är. Att bo nära naturen, höra de välbekanta ljuden från hästarna, suset i träden och ibland något fågelläte. Just nu fascineras jag av svalorna som häckar under takåsen i vårt stall. Ett ständigt tjatter när föräldrarna kommer med mat och sedan fullständig tystnad. Det gäller att komma ihåg att lämna dörrarna öppna så att de kan flyga in och ut under kvällen och tidiga morgonen för att stilla hungern hos sina små. Men mest av allt är jag djupt tacksam att vi lyckades klara livet på vår nyfödda Lady. Tyvärr överlevde inte hennes tvillingsyster och vi sörjer över att en sån vacker liten varelse inte fick möjligheten att gå jämte sin mor och syster. Livet är skört och jag påminns att leva varje stund fullt ut när något som detta händer.