Det gamla har blivit nytt

Att känna vinden i ansiktet, hästens kraftfulla rörelser under mig och marken som försvinner i allt högre hastighet är för mig frihet, samhörighet och en känsla av att vara ett som definierar meningen med livet. Något som för mig alltid har varit det naturliga och vardagliga har nu blivit trendigt. När Peder Fredricsson och Agria nu går ut med “Naturbanan” kan jag inte annat än att tappa hakan av förvåning. Missförstå mig rätt men något som i alla tider varit det naturliga har nu blivit något som måste läras ut. Om vi har hamnat så snett i vår samvaro med hästen att vi måste återuppliva det som är det mest naturliga som finns, så är det ju faktiskt jättebra att Peder använder sitt kändisskap till att försöka få den yngre generationen att återgå till det som för vissa av oss är självklart. 

Ulla Håkansson har så länge jag kan minnas förespråkat ridningen ute i naturen till att få hästen att bära sig naturligt och få en framåtbjudning som är ärlig. Tyvärr har ju utvecklingen inom samhället i stort och ridsporten i synnerhet präglats av rädsla och en tendens att lägga alla tillkortakommanden utanför sig själv. Det är alltid någon annans eller något annats fel att det har gått snett. Kan den nya generationens hästägare/ryttare ta till sig Ullas livslånga erfarenheter och Peders slag för en mer naturlig ridning och samvaro med hästen så kanske det finns en chans att rädda den enorma kunskap om hästen som finns hos oss gamlingar. Kanske det vore på sin plats att införa C G Wrangels “Handbok för hästvänner” på hästutbildningarna runtom i landet. Där finns det enormt mycket kunskap som inte får gå förlorad.

Under det senaste året har jag läst idrottspsykologi på Bosön där jag fått flera uppvaknanden som i vissa fall har varit smärtsamma men också otroligt befriande. Jag har sen länge insett hur mycket vi påverkar hästen bara genom hur vi mår och ändå har den största insikten varit hur enormt mycket vi påverkar hästarna bara genom att finnas i deras närhet, och då menar jag inte skötsel och utfodring mm utan genom vårt sätt att vara, de signaler vi ger och på det sätt som vi möter hästen. Det går mycket längre än jag kunnat tro. Jag skulle vilja påstå att de allra flesta av oss förstår inte hur lite som krävs för att vi ska påverka hästen. Jag ser ofta ryttare som möter sina hästar med bristande tålamod, irritation och ibland ilska där det enda hästen gör är att spegla ryttarens inre. Här skulle jag kunna fortsätta tills det blivit en hel bok……. Men om nu Peders “nygamla” koncept kan vara en pusselbit till att få en hel generation att börja förändra sitt sätt att rida och hantera hästen så är jag den första att ställa mig bakom detta. För att själv bidra i det lilla, ska jag “återuppta” min tränargärning och då även lägga in små föreläsningar som, förhoppningsvis, ska bidra till en större förståelse om hur vi ska möta och hantera hästen. Och jag ska försöka att inte ta med mig för mycket av den pedagogik som används inom elitförbanden i det militära. Det har jag märkt kan bli lite “to much” för de flesta ;-). 

5 thoughts on “Det gamla har blivit nytt

  1. Håller med dig om att fler borde ut i naturen oftare. Hästarna är gjorda för det och skadar sig förmodligen inte särskilt mkt eller ofta så länge man rider vettigt. Men vi ska inte dra alla över en kam heller… jag får nog anse mig tillhöra den yngre generationen ryttare även om jag precis passerat 30-strecket men jag har än så länge aldrig stått på ett ställe med ridbana. Någon gång ibland åker/rider vi till bana men oftast tränar vi allt i skogen. Ska tilläggas också att vi rider för det mesta barbacka (och ja i alla gångarter både uppför och nerför) och det går jättebra.

    Like

    • Underbart att höra! Men du tillhör en minoritet som blir mindre och mindre. Ofta får dom som rider som du, höra att de är galna och att det är livsfarligt. Tyvärr får de ofta vatten på sin kvarn genom att personer i ledande ställning uttrycker sig så att de ger dessa rädda människor rätt och därmed fortsätter utvecklingen mot en alltmer överbeskyddande tillvaro. När jag ser i backspegeln från närmare 40 år med hästar så går utvecklingen mot ett alltmer verklighetsfrämmande sätt att handskas med hästar, hästhållning och att utbilda hästar. Dock börjar det komma artiklar där den gamla stammen av hästfolk börjar höja ett varnande finger mot utvecklingen både vad gäller utbildningen av unga hästar och den djupare förståelsen för hästar. Lyssna bara på George Morris intervju eller Klaus Balkenhols artikel nyligen. Fortsätt som du gör oh försök få fler att följa ditt exempel.

      Like

      • Vi gör så gott vi kan! Jag lärde mig av mamma som lärde sig av sin pappa och på den vägen är det. Nu har vi bland annat två hästar i stallet som vi själva fött upp som är 23 och 28 i år, som aldrig varit skadade (småsår och någon dags hälta men inget annat) bortsett från en fästingsjukdom. Vi rider barbacka över stock och sten blandat med träning (nu för tiden blir det inte mkt seriös träning eftersom de är pensionärer men lite är alltid nyttigt för att hålla muskler och leder igång) och tycker att det viktigaste är att ha roligt med våra vänner hästarna och framför allt att de får ha kul, hur kul kan en häst ha som går i pytteliten hage 4-5 timmar om dagen, rids en timme i ridhus och sedan får stå på Box? Nej så kommer jag aldrig att ha häst och jag gör vad jag kan för att lära nästa generation ryttare i vår familj och omgivning samma sak! 🙂

        Like

  2. Det är härligt att se och höra att det man försökt lära ut och förespråka äntligen blir en del av det naturliga sättet att umgås med och bygga upp sig själv och sin häst. Var kan du lära dig balans och rätt stöd i sitsen och stigbyglar bättre än en tur i skog och mark.
    Kämpa på gott folk 😀

    Like

    • Och vill man gå ett steg till så rider man barbacka och i grimma. Brukar då och då gå tillbaka till det för att finslipa kommunikation, sits och känslighet. Där tvingas man att hitta sin balans i förhållandet till hästen, uppmärksamheten hos oss båda att lyssna på varandra och glädjen i att känna friheten där varken bett eller sadel hindrar den naturliga rörligheten hos någon av oss. Per Waaler har ett härligt uttryck för den fullständiga samhörigheten i ridningen; Avatarridning. Jag har tagit det till mig och använder det ofta när jag håller träningar.

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s