Insiktens kranka blekhet

Under en stor del av mitt liv har jag satt min militära utbildning högt. Sättet att leda och träna andra, pedagogikstudierna, sättet att möta rädslor och svårigheter har för mig varit en så stark övertygelse om att jag hade fått den bästa av utbildningar…….tills för några månader sen…. Att plötsligt inse att det jag sett som en styrka är en svaghet. Inte i alla sammanhang men i många. Inom de militära specialförbanden är det outstanding och även inom elitidrotten. Där är målsättningarna och ambitionerna mycket höga och man är beredd att gå genom eld och vatten för att nå hela vägen fram. Men för de flesta blir det istället ett blottläggande av svagheter och tillkortakommanden som man helst inte vill se eller kännas vid. Även om det skulle innebära att man lyckades bättre inom ridningen och även utvecklades som person om man tog tag i och “fejsade” sina rädslor och svagheter så är motståndet och ångesten för stark att göra det. Man vill hellre vara kvar i sin värld och höra tränaren ropa “Bra, bra…..” om det mesta man gör. Att få några tillrättavisningar av teknisk art går bra men sen är det stopp. 

Är detta fel? Borde inte dessa människor få hålla på med sin idrott då? Självklart ska dom göra det! Jag som tränare däremot måste lära mig att anpassa mig efter vad individen vill. Så länge inte hästen far illa så måste var och en få bestämma vad de vill med sin ridning. Och det finns inget som är fel. Ibland måste jag dock vara lite tydlig när nån vill rida OS i fälttävlan i framtiden men vägrar att hoppa en coffin för att den verkar så läskig, att då går det nog inte att ta sig till OS. Kan jag anpassa mig eller ska jag bara träna de som verkligen vill något? Tankarna går och jag har svårt att bestämma mig. Kan jag verkligen ändra på mig? Vill jag det? Under tiden som denna process fortgår backar jag och låter de som vill kontakta mig istället för att jag annonserar om träningar. Då vet jag att de vill något och är beredda att underkasta sig den hårda mentala träning som krävs för att komma någonstans. Insikter är fantastiska men ack så tuffa att handskas med.

Ur led är tiden

Så har det till slut kommit dithän att yngsta barnet ska ta körkort. Tiden har verkligen flugit fram och man märker att tiderna har förändrats. För att få övningsköra med någon idag måste man gå en kurs på körskolan där man får tips om hur man ska lära ut på bästa sätt och vilka lagar och regler som gäller. På denna kurs berättade kursledaren om en del förändringar som hade skett i Enköping där vi bor. Bl a hade flera övergångsställen försvunnit. Själva övergångarna var kvar men alla skyltar och vägmarkeringar var borttagna. Man ville att fotgängare och bilister skulle interagera mera. Följden blev att antalet olyckor kraftigt minskade. Att tänka själv, ta ansvar och interagera med andra i trafiken blev ett framgångsrecept med råge. Samma koncept att gjorts på flera ställen i Europa och det har fått samma effekt.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller med fälttävlan. Vi har under en rad av år fått allt fler regler att förhålla oss till. Nya tekniska lösningar på hinderkonstruktioner har kommit och allt mer komplicerade kvalregler och grupptillhörigheter har tillkommit i reglementet. Man kan undra var allt detta ska sluta? Kommer det till slut att bli så komplicerat att fälttävlan försvinner som tävlingssport? Att därtill begränsa tillgången till terrängbanor gör att vi kommer allt längre ifrån god ridning i terrängen och vi kommer i framtiden troligen se mer banhoppningsridning där. Att de flesta banor kräver att det finns en fälttävlanstränare med när man tränar gör att terrängridningen begränsas p g a ekonomiska skäl. Varför gör man inte som i trafiken? Avreglerar och lämnar mer ansvar åt ryttarna och fokuserar på att utbilda och kommunicera mer. Eller detta kanske är en “icke-fråga” som en debattör uttryckte det om kravet på tränare vid terrängträning. En förändring till mer eget ansvar och bättre kommunikation och utbildning är i alla fall helt nödvändig.

Nu är det officiellt.

Morgonen är tidig. Solen lyser från en klarblå himmel, svalkan i de ljumma vindarna är behaglig och det dova suset av vinden i barrträden är som balsam för själen. Life is good. Från stallet hör jag svaga ljud av hästarna som äter. Efter några dygn ute brukar dom få komma in för att få lite extra mat då betet inte riktigt räcker till och för att vila. Jag brukar smyga ut några timmar efter att vi tagit in dom och nästan alla ligger ner och sover djupt. Det märks att de behöver få komma in då och då för att kunna vila ordentligt.

När jag hämtar dom på betet brukar de komma direkt, lugnt skrittandes från andra sidan någon kilometer bort och det syns att dom tycker att det ska bli skönt att komma in ett tag. Det är lätt att läsa av hästarna och nu har det även bevisats att de har lika lätt att läsa av oss människor. Vi som har haft hästar i många år känner ju till detta men det är alltid roligt när vetenskapen bekräftar det vi redan vet. I en liten notis i tidningen Gallop Magazine (mycket trevlig tidskrift om galoppens värld) skriver man om några psykologer vid Sussex universitet i England som har genomfört en studie där man kan konstatera att hästar kan skilja mellan positiva och negativa känslor hos människor genom människors ansiktsuttryck. När foton på människor med ett argt uttryck i ansiktet visades för hästarna ökade deras hjärtfrekvens och de flyttade sig och betraktade fotot med sitt vänstra öga som är ett beteende som är associerat med negativ stimuli. Det som är intressant med denna studie är att det för första gången kan konstateras att hästar kan läsa av känslor över artgränserna.

Nåväl. Det som vi hästmänniskor redan känner till har återigen bevisats genom vetenskapen. Jag undrar dock vad som händer om vetenskapen visar att flera av ridsportens discipliner enbart handlar om övergrepp på hästarna och att hästarna upplever mycket av det vi gör idag som plågsamt. Kommer vi och våra organisationer att lyssna på det eller slår vi dövörat till och låtsas som ingenting? Time will tell. Idag ska jag i alla fall ge mig ut på terrängbanan och rida barbacka med enbart grimma och tyglar. Det känns i hela kroppen på Mackan att han tycker det är urkul ;-).

Kära fälttävlan

Jag minns första gången vi träffades. Det var på Strömsholm i början av 1990-talet. Kärleken var omedelbar och den består än idag. Men någonting har hänt, något som får mig att bli orolig för min kärlek till dig. Nej förresten, inte min kärlek till dig men vad de människor som har jobbat med dig har gjort med dig. Det som en gång var känslan av frihet, närheten till min häst och det goda kamratskap som fanns bland alla dom som på något sätt var kopplad till dig har förändrats……till något som jag inte riktigt känner igen. Friheten har beskurits på säkerhetens altare vilket har gjort att effekten har blivit tvärtom, vi har kommit allt längre ifrån säkerhetens sanna väsen. Där tilliten till min bästa vän, min häst, har ersatts av kontroll i varje steg och i vissa fall övergrepp på den som står mig närmast när jag är i din värld. I kamratskapen har det börjat smyga sig in något som kan liknas vid avund, konkurrens (negativ) och missunnsamhet. Vart har gemenskapen när man gick terrängbanan tillsammans, diskuterade svårigheter, ropade ut varningar till andra på framridningen när något hänt på banan, tagit vägen? När elit och gräsrot glatt talandes med varandra överförde djup kunskap från den ena till den andra. Det slitna, och inte alltid så sanna uttrycket, “det var bättre förr” passar faktiskt in riktigt väl här. Jag hoppas att du får kontakt med människor som kan utveckla dig framåt genom att titta bakåt och återta dom många goda sidor som du har genom att förenkla och släppa på kontrollen, att återgå till vad verklig frihet och säkerhet är. Nu när jag jag börjar ta några stapplande steg in i galoppens värld kommer jag att ta med mig allt jag lärt av dig och tillämpa dessa grundprinciper där. Nej, jag kommer inte att överge dig, kärleken är alltför stark, men jag kommer att börja verka allt starkare för att få en förändring till stånd så att dina bojor kan tas bort och din forna så fostrande, ärliga och frihetsbejakande anda ska kunna få utrymme att blomma igen.

Med kära hälsningar / Ulf

Varar ärlighet längst?

Blicken hos hästen var inåtvänd, avstängd. Galoppen var utan energi, ungefär som en bil som sakta rullar framåt med motorn på tomgång men som dör så fort du försöker trycka på gaspedalen. När den närmade sig hindret stannade den trots att hindret inte var högre än 40 cm och ihärdiga försök från ryttaren att få den att gå framåt. Faktiskt så ihärdiga att jag var tvungen att bryta för att inte hästen skulle ta skada. Kanske inte på ett fysiskt plan men definitivt på ett mentalt.

Det här har jag sett i många situationer. När någon ska lasta för att åka hem från en tävling, när hästen ska gå in i en box på ett ställe där den inte trivs eller när ägaren/ryttaren möter den med ilska, otålighet och känslokyla. Även när man utåt inte kan se på t ex ryttaren att den är arg, mår dåligt eller är missnöjd så är det mycket lätt att läsa av hästen……om man vet hur man ska läsa. Tyvärr stannar de flesta tränare vid att undervisa tekniskt hur du ska rida. Få vågar gå in på djupet med ryttaren för att den ska börja förstå hur dom ska möta hästen, kommunicera med den, känna av när den öppnar upp för ett samarbete på ett djupare plan. Där kommer samvetsfrågan fram. Vågar du vara ärlig och klarar ryttaren av att man är ärlig? Under flera år har jag vacklat i denna fråga men kommit fram till att jag måste vara ärlig. För hästens skull. Det kan betyda att jag inte får så många elever men jag kommer definitivt att få dom som vill mer än att bara grensla ett sportredskap, som vill växa både som ryttare och människa. Ja, ärlighet varar längst!

Var går gränsen?

Vi står  inför något stort, tror vi. Två av våra unghästar verkar mycket lovande och ser ut att gå en mycket framgångsrik framtid till mötes. Naturligtvis är det många faktorer som ska stämma för att det ska bli full pott men det ser bra ut just nu. Som de flesta vet så har vi alla hästar (föl, unghästar, avelsston, tävlingshästar) i en enda flock. Fördelarna är många, som jag tagit upp i tidigare blogginlägg. Men vad gör vi om våra två lovande unghästar börjar leverera och värdet på dom höjs till flera miljoner?

Idag ser vi alltför många hästar som går i sina små rutor ensamma med möjligtvis kompisar i närliggande lika små rutor men utan att kunna ha fysisk kontakt. Alla hästar borde kunna ta en snabb galopp tillsammans med övriga flockmedlemmar eller fara iväg i en bockserie för att man kan eller klia och bli kliad där det kliar som mest just nu eller…….. Listan kan göras lång på vad en häst vill göra just nu bara för att dom är just en häst. Att se vår flock göra alla dessa saker skänker oss stor glädje när vi ser hur väl alla mår. När vi ibland har besök brukar kommentarerna vara att de upplever våra hästar väldigt öppna. Andra använder ord som lugna och harmoniska. De som har lite längre erfarenhet av dagligt umgänge med hästar ser att våra hästar har ett väl utvecklat “språk” där även det yngsta fölet förstår vad som menas med ett höjt huvud, viftning på örat eller en lätt lyftad hov. Alla dessa saker är vi övertygade om har betydelse i en hästs liv oavsett om de blir tävlingshästar på toppnivå eller promenadhästar.

Men vad gör man om de blir väldigt värdefulla i pengar räknat? Ska man börjat sätta skydd på benen? Ha extra tjocka täcken? Begränsa rörelseutrymmet? Endast få ha en kompis i en liten hage? Bara ha kompisar i angränsande hagar? Begränsa ridningen ute i skog och mark? Var går gränsen där vi slutar behandla hästarna som hästar?

Det börjar komma studier som visar att hästarna kan prestera på toppnivå utan alla s k kraftfoder och bara äta grovfoder av hög kvalité. Studier som visar att föl som avvänjs av mamman på ett naturligt sätt blir starkare och presterar bättre senare i livet. Vi kommer med allra största säkerhet få se fler studier som visar på att ju mer vi tar hänsyn till hästarnas naturliga behov desto bättre mår dom och desto bättre kan dom prestera. Men borde inte detta vara självklart? Tyvärr låter vi nog girigheten efter pengar bestämma mer över hästarnas liv än att se till deras behov. Jag kan bara säga att jag tänker kämpa in i det sista för att inte falla för frestelsen att låta girigheten efter pengar få bestämma hur våra hästar ska leva sina liv hos oss.

Känslans innersta väsen

Jag har fått en diagnos. Eller diagnos och diagnos….det är i alla fall en bokstavskombination; HSP. Liksom många som har fått t ex en ADHD-diagnos i vuxen ålder så föll många pusselbitar på plats och jag började förstå varför det hade varit så svårt för mig att alltid ta till mig ridlärares och tränares instruktioner. T ex när jag skulle fatta galopp vid en viss punkt och jag kände att hästen var inte klar….och inte jag heller….då gick det ju inte! Ja ja, det där har man ju varit med om många gånger tänker ni. Men det här var mer att jag översköljdes av signaler, känslor och intryck från hästen som gjorde att jag inte klarade att sortera allt.

I juni 1987 föddes mina tvillingdöttrar Angeliqa och Josefine. En stor och omtumlande upplevelse som säkert de flesta föräldrar kan vittna om. Efter en tid blev jag alltmer vilsen och visste inte riktigt hur jag skulle kunna vara en bra pappa. Jag hade inte haft en så väldigt bra förebild. Ju mer vilsen jag var desto mer sökte jag mig till hästarna. Under den sommaren tillbringade jag mycket tid på nätterna hos dem på betet. En stark och lugn känsla infann sig med tiden och jag kunde bättre finna min roll som far. Var hästarnas ordlösa, lugnande inverkan bara inbillning? Jag tror inte det. Det var början till min djupare relation till hästarna.

Under åren som gått har jag upplevt mycket med många hästar. En del har varit mycket starka upplevelser medan andra har varit en mer grå vardag. För fyra år sen gjorde vi något som inte har hänt så många gånger i livet. Vi köpte en häst. Vi föder ju upp hästar själva så behovet är inte så stort att köpa. Trots att hon slängde av mig två gånger när jag provred henne så köpte vi henne. Vi tänkte att vår hästhållning med en stor samlad flock och hanteringen av hästarna skulle så småningom få henne att bli lugn och trygg och mer samarbetsvillig. Nu efter drygt fyra år börjar det lätta. Den första tiden grät jag hela tiden när jag red henne. Inte p g a hennes humör utan all den ilska, misstro och sorg hon sände ut. När jag därefter satte mig upp på en annan häst kunde jag fyllas av en enorm glädje även om han/hon busade och bockade som en tok. Här var det av energifylld glädje och jag kunde inte annat än skratta. Jag började göra efterforskningar vad vår nya flockmedlem hade varit med om tidigare i livet. Det visade sig att hon hade varit på “tillridning” och kommit tillbaka som ett ilsket monster. De hade försökt knäcka henne för att hon skulle foga sig för ryttarens vilja. Hon hade vägrat och metoderna hade blivit mycket hårda. De lyckades inte. Vad gjorde då att jag i ena stunden kände en oändlig sorg när jag satt på henne och en så fantastisk lycka när jag red nästa häst? Jag tror att hästarna kan berätta mycket för oss om vi bara “lyssnar”. Precis som vi kan få en stark känsla från en människa utan att ha sagt ett ord, lika mycket kan vi ta emot från hästarna, och förmodligen mycket mer då hästarna är oss överlägsna i ordlös kommunikation.

Vad HSP betyder? Hyper Sensitive Personality. Inte alltid så lätt att hantera när intryck, signaler och känslor från hästarna sköljer över mig som en tsunami men jag är oändligt tacksam för att jag är sån, nu när jag äntligen kan börja lyssna, ta till mig och börja förstå. Det sägs ju att hunden är människans bästa vän men jag tycker att hästen delar den förstaplatsen utan tvekan.